Det var inget roligt denna månaden. Alla mina sparade pengar och hela min lön gick i princip till räkningar, detsamma för J..
Brukar normalt inte ha sååå mycket räkningar. Men denna månaden och förra lyckades dom ge oss allt.
 
Vi håller ju på att spara ihop till verandan. Vi får lägga till lite själva, men nu har nästan allt ätits upp av eftersläntade räkningar på min förra bil och diverse oförutsedda räkningar. Bådas bilskatt, tandläkar besök läkar besök you name it. Brukar ha stenkoll så att min pengar ska räcka. Men denna gången är jag glad över att jag hade sparat pengar. Annars vet jag nog inte hur vi hade löst det. Mina marginaler är väldigt små. Jag har en vecko budgett som ska hållas annars har jag inga pengar kvar det sista. Därför är jag väldigt väldigt snål, för annars havererar budgeten och pengarna räcker inte. Och jag ska stå för all mat och fritid såsom kanske äta ute eller köpa nått gott till fredags myset. För J står ju för sparandet och alla kostnader för hus och försäkring , el, vatten, sopor och sina bilar.

Så nu funderar han mer och mer på att sälja bilen. Och visst jag ska inte säga att det inte hade löst mycket.
Bilen är ju värd en slant. Men jag vet också innerst inne att J inte vill sälja den egentligen
Och eftersom det är en så speciell bil, så vill jag inte han ska sälja den pga pengar brist.
För att den försvinner för evigt.
Han får aldrig tag på en sån igen. Och han tror att han kommer kunna köpa en annan, men jag vet bättre.
Det kommer inte hända. Då kommer det säkerligen dyka upp nått som slukar ALLA pengarna. Då står han helt plötsligt helt utan bil. Och det mina vänner tror jag inte gör honom lycklig. Så länge han inte VILL sälja bilen av andra orsaker tex: han har tröttnat och spyr på bilen, han vill inte ha den längre, att han verkligen verkligen innerst inne vill sälja den. Först då kan jag gå med på det. Inte på grund av att det är lite tajt om pengar eller för att vi ska ha barn. Han ska vilja det.
Jag svor när vi blev tillsammans att det vi inte skulle sälja bilen för att vi köpt hus eller skaffat barn. För jag har hört så många män i 40 års åldern och uppåt, som sitter 20 år senare och ångra att dom va tvungna att sälja bilen för att frugan blev med barn eller liknande, och inte kämpade mer för att kunna behålla bilen också. Så vill inte jag att J ska sitta om 20 år!!

Därför är jag så envis när det kommer till detta. Alla tror att det är för att jag själv inte vill släppa den.
Men riktigt så är det inte!!!
Jag ska inte säga att jag inte vill att den stannar. Det är klart jag vill, jag gillar den bilen jätte mycket.
Men jag skulle inte tjafsa om det så mycket, om jag visste att han verkligen ville sälja den.
Då hade jag backat, även om det hade känts i själen, men då hade han fått göra det.
Det är ju ändå hans bil, han som bestämmer!!!

Nä, nu ska jag släpa mig in i badrummet och göra mig redo för ennu en helvetisk vecka på jobbet.
Puss på er!!!

Ska strax till jobbet, men tänkte skriva några rader innan.

Jag mår bättre än när jag skrev förra inlägget. Och några kilo har jag gått upp, och magen börjar sakta synas.
Just nu kan jag knappt bärga mig till ultraljudet den 26/5. Väntar ivrigt på den dagen, min kära med. 
Men tycker faktiskt att man får vänta lite för länge innan man får ta det, av diverse orsaker.
Skulle det vara nått fel så har det ju gått väldigt långt in i graviditeten och dessutom vill man veta att allt är okej men också se, förstå, smälta vad det är man går och bär på. Tror inte riktigt att man fattat det än, lite pga att man inte gjort UL och sett att det faktiskt växer nått där. Och jag tror inte den oro man har över att saker och ting inte är som det ska vara, inte försvinner för en man sett med egna ögon att allt är som det ska. Man får ju till så konstiga scenarios så ni skulle tro att jag var fullständigt galen om jag talade om det. Sen är man ju otålig, hör man att andra har fått ta mycket tidigare så undrar jag "va fan måste jag vänta så länge för?"

Men, men...det är deras konstiga regler som gäller. Får ju bara "bita i det sura äpplet" och hoppas de sista 2 veckorna går riktigt fort ;o)

Ojoj!! Vad klockan går...nu ska jag till jobbet. Puss o hej!!

Äntligen!!! Vi ska ha barn!! Jätte roligt tycker både jag och Johnny. Vi har ju försökt sedan september förra året. Inget som nån vet om..
Jag är i vad vi tror 7 veckan, och det känns i kroppen att det är nått stort på gång!!
Kändes jätte mysigt....fram tills i helgen!!

Hela helgen har jag spytt som en kalv så fort jag ätit. Kan inget äta eller dricka för då blir jag bara dålig!!
Ska handla efter jobbet tänkte jag och se om det inte finns nått min mage kan klara av att äta.
Känns ju inte bra att inte äta alls heller, bebben behöver ju mat!!
Och jag gillar inte att må så här illa, eller att oroa mig för att spy heller.
Fy..dilemma!!

Men, men vi får se vad jag kan hitta på. Eftersom jag spytt i helgen och skulle på söndags middag så var jag tvungen att tala om det för resten av våra familjer. Va bara min mamma och mina svärföräldrar som visste nått. Alla andra skulle inget få veta för en dom klassiska 12 veckorna gått. Men så blev det inte riktigt.
Och nu kanske jag även blir tvungen att tala om det på jobbet med. Så att dom inte tror jag blivit magsjuk och skickar hem mig. Är ju inte riktigt bra.
Men vi får se. Ska rådfråga Therese tänkte jag. Hon är den på enda på jobbet som vet än så länge...
Men nu ska jag väl ta mig i kragen och göra mig i ordning för att åka till jobbet.
Så ha det bra så länge...PUSS

Lilla magen börjar ta form. Dock ser det bara ut som om jag ätit för mycket godis jhu...