Det var inget roligt denna månaden. Alla mina sparade pengar och hela min lön gick i princip till räkningar, detsamma för J..
Brukar normalt inte ha sååå mycket räkningar. Men denna månaden och förra lyckades dom ge oss allt.
 
Vi håller ju på att spara ihop till verandan. Vi får lägga till lite själva, men nu har nästan allt ätits upp av eftersläntade räkningar på min förra bil och diverse oförutsedda räkningar. Bådas bilskatt, tandläkar besök läkar besök you name it. Brukar ha stenkoll så att min pengar ska räcka. Men denna gången är jag glad över att jag hade sparat pengar. Annars vet jag nog inte hur vi hade löst det. Mina marginaler är väldigt små. Jag har en vecko budgett som ska hållas annars har jag inga pengar kvar det sista. Därför är jag väldigt väldigt snål, för annars havererar budgeten och pengarna räcker inte. Och jag ska stå för all mat och fritid såsom kanske äta ute eller köpa nått gott till fredags myset. För J står ju för sparandet och alla kostnader för hus och försäkring , el, vatten, sopor och sina bilar.

Så nu funderar han mer och mer på att sälja bilen. Och visst jag ska inte säga att det inte hade löst mycket.
Bilen är ju värd en slant. Men jag vet också innerst inne att J inte vill sälja den egentligen
Och eftersom det är en så speciell bil, så vill jag inte han ska sälja den pga pengar brist.
För att den försvinner för evigt.
Han får aldrig tag på en sån igen. Och han tror att han kommer kunna köpa en annan, men jag vet bättre.
Det kommer inte hända. Då kommer det säkerligen dyka upp nått som slukar ALLA pengarna. Då står han helt plötsligt helt utan bil. Och det mina vänner tror jag inte gör honom lycklig. Så länge han inte VILL sälja bilen av andra orsaker tex: han har tröttnat och spyr på bilen, han vill inte ha den längre, att han verkligen verkligen innerst inne vill sälja den. Först då kan jag gå med på det. Inte på grund av att det är lite tajt om pengar eller för att vi ska ha barn. Han ska vilja det.
Jag svor när vi blev tillsammans att det vi inte skulle sälja bilen för att vi köpt hus eller skaffat barn. För jag har hört så många män i 40 års åldern och uppåt, som sitter 20 år senare och ångra att dom va tvungna att sälja bilen för att frugan blev med barn eller liknande, och inte kämpade mer för att kunna behålla bilen också. Så vill inte jag att J ska sitta om 20 år!!

Därför är jag så envis när det kommer till detta. Alla tror att det är för att jag själv inte vill släppa den.
Men riktigt så är det inte!!!
Jag ska inte säga att jag inte vill att den stannar. Det är klart jag vill, jag gillar den bilen jätte mycket.
Men jag skulle inte tjafsa om det så mycket, om jag visste att han verkligen ville sälja den.
Då hade jag backat, även om det hade känts i själen, men då hade han fått göra det.
Det är ju ändå hans bil, han som bestämmer!!!

Nä, nu ska jag släpa mig in i badrummet och göra mig redo för ennu en helvetisk vecka på jobbet.
Puss på er!!!